*~"Snälla låt mig få leva!"~*

Det har varit väldigt mycket prat om barn och vad man ska kunna ha för namn på potentiella sådana mellan mig och min tjej på senaste tiden.
Och för att inte göra någon vare sig glad eller besviken.. NEJ vi ska INTE ha barn! ;)

Barn och jag går inte ihop helt enkelt. Jag är verkligen ingen så kallad "barnmänniska". Jag förstår mig inte på dom, jag tycker inte att dom är speciellt söta. Speciellt inte bäbisar. Och sånt får man ju egentligen inte säga högt. Eller har jag fel?
Jag tycker för det mesta att de är högljudda [= barnskrik tål jag inte], dreggliga [= äckliga], allmänt jobbiga och krävande.
Visst finns det undantag [vissa ungar är ju gulliga, snälla, rara och väluppfostrade som man vill att de ska vara] men jag gillar inte barn bara för att de är barn.

Älsklingen vill ju egentligen inte heller ha barn men hon har helt plötsligt börjat prata väldigt mycket om det. Hon tror att vår "påhittade" unge skulle bli fantastiskt söt och gullig och inte alls jobbig. But honestly, who are we kidding?

Jag tror inte att jag skulle bli någon bra mamma [= läskigt ord] eftersom jag är så barnslig själv. Och jag skulle antagligen bli svartsjuk på denna "påhittade" unge för att den skulle ta upp så mycket tid som jag skulle vilja spendera med min sötnosa.
Jag vill vara prioritet nr 1 när det gäller kärleken. Kanske låter själviskt men sån är jag. ;P